På väg in till Linköping, alldeles mittemot Folkets Park, passerar jag det som kallas för Gamla Linköping, först en stund senare når jag de mer centrala delarna. Märkligt är min allra första tanke. Vanligtvis brukar ju de historiska delarna av en svensk stad utgöra själva kärnan. Men tydligen inte här? Lyckligtvis får jag omgående svar på mina funderingar av passagerarna i baksätet, som också är orsaken till att jag befinner mig i vad som är deras hemstad.
På 40-talet ville man ha nytt och fräscht i Linköping, allt i moderniseringens anda. Samtidigt ville man bevara den gamla bebyggelsen. Lösningen blev helt enkelt att äldre bebyggelse flyttades en bit utanför stadskärnan, till området som fick namnet Gamla Linköping. I en skogsdunge utanför staden växte således på 50- och 60 -talet ett nytt område fram, ett nytt område bestående av gammal arkitektur.
Flöjtisten Westerdahls uthuslänga, Linköpings första folkskola för flickor, systrarna Petterssons gård och huset där skräddare Svahn bodde med hustru och nio barn. Alla står de nu i Gamla Linköping. Hus från olika tidsepoker med en sak gemensamt, att de säger något om Linköpings historia och utveckling. Men vad händer när man flyttar dessa hus långt bort från dess ursprungliga kontext och hur som helst, vad är egentligen en autentisk stad?
Den amerikanska sociologen, Sharon Zukins, skriver i boken Naken Stad – autentiska urbana platsers liv och förfall, om just vår strävan efter autenticitet med fokus på hemstaden New York. Enligt Sharon finns det en stor risk med drömmen om det genuina livet i den urbana byn. Den (drömmen) förvandlas allt för lätt till kulissliknande miljöer när dem som hållit de ”autentiska” miljöerna vid liv (blomsteraffären på hörnet) tvingas bort av köpstarkare invånare (och Starbucks flyttar in).
Under ombyggnationen av köpcentret Mobilia i Malmö är det också just autencitet som är ett av ledorden. Med hjälp av Mab och Myas gamla textilfabrik vill man skapa en känsla av genuinitet. De kedjor vi är vana att se får här en genuinare förpackning där en gammal tegelbyggnad skapar ett skimmer av kvalité.
Men vad är det egentligen som säger att autenticiteten i Mamsell Agardhs skola försvann när den flyttades från sin plats på Barnhemsgatan 1 i Linköping eller att Greenwich Village i New York var en mer autentiskt plats på den tiden när Bob Dylan brukade spela på någon av stadsdelens klubbar? När förvandlas något från genuint till konstruerat?
Enligt arkitekten Rem Koolhaas står arkitekter idag handfallna inför uppgifter som rör ”samexistenesen av radikal förändring och radikal stagnation.” Vi vill bevara, skydda, konservera så till den grad att vi plötsligt står med byggnader som inte kan beskrivas som något annat än representationer av sig själva.
När det i grund och botten handlar om att skapa miljöer folk faktiskt trivs i.
Gamla Linköping har aldrig utgivit sig för att vara något annat än ett museum, även om det faktiskt också inhyser privatbostäder. Men staden har hunnit i kapp och nu omges området av flera bostadsområden. Under den korta stund jag befinner mig i Gamla Linköping kan jag också konstatera att det tycks ha blivit ett populärt litet centrum, framförallt för barnfamiljer. Inte konstigt, här finns några små söta fik, en och annan butik, allt i bilfri miljö. Och plötsligt utnyttjas museet som vilken stadsdel som helst.
På vägen tillbaka till bilen passerar vi en kvinna iklädd den typen av kläder man kan förvänta sig att personalen på en plats som också är ett museum bär, tidstypiska som det brukar heta. Vi har en fråga om platsen vi besökt och undrar
– Jobbar du här?
Vi möts av ett förvånat leende.
– Nej, blir svaret.
Var detta alltså ett stycke autenticitet jag stirrade rätt in i vitögat??
terra firma 