Det finns en restaurang i Stockholm som är som att vara på en strand i Thailand.
Man kommer in till en bar i bambu, överallt kulörta lampor och palmer i plast. Det hänger kokosnötter och det låga taket är som en himmel. Sedan stiger man in i djungeln. Det är fuktigt, vattnet porlar. Fåglar kvittrar och ibland åskar det. Vi sitter i en grotta med en litet vattenfall och ödlor fastklistrade på väggarna.
När vi sitter i baren frågar jag mitt sällskap om hon varit på en bar som denna förr? Alltså på riktigt. Jo, det har hon. I Costa Rica.
En thailändsk bar i Costa Rica.
Samtalet får mig att tänka på hostels. Dessa billiga hotell för främst backpackande ungdomar som ser likadana ut över hela världen. Det är något med den där hostel-estetiken. Röda fondväggar, blå bord i modellen Lack från Ikea, gröna våningssängar. Kanske en målad, gul triangel som smyckar fondväggen.
Jag tycker om dessa platser som ser likadana ut var än i världen jag är. Flygplatser är ännu ett exempel. De får mig att känna mig hemma fast jag är borta. De gör att jag känner igen mig själv. Filosofen Foucault kallar dem heterotopia. Andra skulle kalla dem falska, icke-autentiska. Själv behöver jag dem för att inte tappa bort mig själv när jag är långt hemifrån. Något att bolla mig själv emot för att komma ihåg vem jag är.
terra firma 