För några år sedan bodde jag i Budapest, Ungerns mytomspunna huvudstad. Men det är inte om Budapest eller min tid i staden jag vill berätta. Jag vill berätta om den ödetomt som låg ett stenkast från vår lägenhet.
Ödetomten var en av många ödetomter. Vår lägenhet låg precis i utkanten av stadens centrum. Om man tog till vänster på gatan gick man förbi vitputsade fasader och välmående träd. Tog man till höger låg byggnadernas puts på gatan och lite längre bort kom de grå höghusen.
De andra ödetomterna såg ut ungefär som den jag ska berätta om. Vissa av dem hade hus kvar, hus som ingen längre bodde i, hus som träden börjat leta sig in i. På denna ödetomten fanns inget hus men många högar med olika saker. Tegel, betong, armeringsjärn. Möbler. Faktiskt en hel del möbler.
Möbler som någon haft i sitt hem, i sin lägenhet i ett hus som nu var jämnat med marken. En säng som någon sovit i, en stol som någon haft vid sitt skrivbord. Tavlor någon en gång köpt och böcker någon en gång läst. Kakel från ett badrum. Om man möblerade var det som att återskapa någons hem. Eller kanske var det som att skapa en fantasi av alla hem som de nu försvunna byggnaderna en gång rymt.
Jag vill ändra inledningen till min berättelse. För den handlar visst om Budapest. Jag kan inte säga på vilket sätt. Men den ödetomten på vår gata är fortfarande min starkaste bild av staden. När jag minns min tid där tänker jag inte på den underbart vackra operan, eller den enormt stora rondellen framför stadens konstmuseum, inte heller de små barerna och spårvagnarna. När jag tänker på Budapest tänker jag på en öde tomt med någons övergivna möbler.
terra firma 