För några år sedan jobbade jag på ett blomstervaruhus, det spelar inte så stor roll vilket, jag tror att ni kan föreställa er. Det låg i ett område lite i stadens utkant där det bara fanns jättestora varuhus och dit man bara kom om man hade bil. Det spelar inte så stor roll vilket område. Jag tror att ni kan föreställa er.
Där jobbade jag oftast fem dagar i veckan (som timanställd varierade det naturligtvis). Trots att jag i flera år dagligen cyklat till min skola som låg minst dubbelt så långt bort, tog jag bussen för att komma till jobbet på blomstervaruhuset. Den bussen körde genom flera av stadens områden, innan den kom till dess utkant. Det var köpcentrum och låga gamla gathus. Det var höghus och Skanskas BoKlok-hus. Ett koloniområde. Och sen kom man till detta varuhuskluster. Varje morgon bussen svängde in och körde under bron så började ett stilla illamående smyga sig på. Nu hade de flesta av mina medpassagerare gått av bussen, kvar var oftast jag och de som jobbade på ett av världens största möbelvaruhus.
På något vis var det alltid mulet när jag jobbade här. Det regnade ofta. Eller minns jag fel? Det var i alla fall alltid grått. Under vintern, hela våren och även den sommaren jag åkte buss genom detta område. Det enda som var i färg var logotyperna och flaggorna på varuhusens parkeringsplatser. Och bilarna och min buss. Kanske hade även människorna som kom hit för att konsumera färg på sina kläder. Det vet jag inte. Jag såg dem sällan genom bussfönstret, de var antingen i sina bilar eller i en stor byggnad. Antagligen med en inköpslista i handen, renoveringsdrömmar i tanken och en lätt panik i blicken.
terra firma 